att det skulle gå såhär!
Jag trodde jag var dömd att spana
och aldrig få bli riktigt kär.
Men så kom den stora skrällen:
slutet på min singeltid,
på Etage (av alla ställen!)
fann mitt hjärta till slut frid.
Jag undrade ett ögonblick
”Vad tusan gör jag här?”
Sen sa det bara (smack och) klick
när Han plötsligt stod där.
Tio månader har gått,
äkta kärlek slår allting!
En söt sambo har jag fått,
saknas gör bara en ring…
En dag hoppas jag att få
frågan som har detta svar:
det var faktiskt där och då
som jag fann din fina far.
(Obs! Alla eventuellt oroliga kollegor, chefer, föräldrar etc som läser detta och misstolkar sista versen – jag är inte gravid.)
