Gig nr 80 och den sanna historien om hur jag började med standup!

Igår gjorde jag mitt 80:e gig och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att ha gjort det på än Elephanten i Västra Hamnen. Stället kokade, både av svett & skratt. Tack till min fanclub som stod ut med diverse påhopp och tack till herrarna Andersson x 3 som gjort ett bra jobb med etablerandet av Dockan Comedy klubb. Ni har banne mig lyckats göra standup-publik av golfarna...

Med anledning av mitt lilla jubileum tänkte jag passa på att berätta den helt sanna historien om hur jag kom in på det här med standup. Sammanfattningsvis kan man säga att hade det inte varit för att jag är så dålig på att ragga, hade jag nog inte stått på Dockans scen igår...

Det började helt enkelt med att jag föll för en komiker, och inte vilken komiker som helst. Självklart killen som gör bäst Zlatan-imitationer i hela Sverige; Robin Paulsson. Jag hade sett honom sitta och beklaga sig i sin egen TV-show och svara på ett "tittarbrev" där någon ställt frågan om det var enklare att få brudar efter att han kommit i TV, på vilket han svarade "Nä, det är samma skit!" Helt otroligt, tänkte jag så en eftermiddag drog jag till Harrys i Norrköping (från Stockholm där jag då bodde, fast jag hade nog kunnat åka från Malmö med egentligen...) bara för att se honom uppträda. På vägen dit funderade jag febrilt på något kul och unikt att säga till honom. Unikt blev det i alla fall, för så här sa jag när chansen kom:
"Får jag fråga en sak jag undrat ett tag... Är du släkt med Morgan Paulsson?"
Robin tittade lite undrande på mig så jag förklarade och hoppades att han hade koll på Hipp-hipp-karaktären jag syftade på:
"Han, nyhetsankaret på SVT..."
"Jaså han! Nä, han stavar sitt namn med å, jag stavar med au..." blev svaret.
Som för att verkligen försäkra mig om att han aldrig skulle glömma mig fortsatte jag:
"Jaha, så han hade inget att göra med att du fick en egen TV-show?"
Svaret blev såklart nej och konverationen var såklart över. Det var ju inte direkt någon komplimang jag gav honom genom att fråga om han fått sin TV-tid tack vare ett släktskap med en påhittad icke-existerande humorfigur.

Ett tag senare när jag hade tagit mitt förnuft till fånga och flyttat ner till Malmö igen, befann sig jag och mina vänner på standup-klubben Oslipat i Malmö för att fira min födelsedag, och av en slump var Robin en av kvällens komiker. Efter showen tog jag åter kontakt med honom och den här gången pratade vi en bra stund, bland annat om varför det finns så få kvinnliga komiker. Mina kompisar som stod i baren och som hade slagit vad om jag skulle klara 20 eller 40sekunder, fick båda inse att de förlorat vadet. Det magiska "klicket" infann sig dock inte så någonstans i vår konversation försvann intresset för honom och istället väcktes intresset för att testa standup själv. Likväl kunde jag inte låta bli att avsluta konverstaionen med en återkoppling från gången innan:
"Får jag fråga en sak..."
Jag såg en gnutta av skräck i Robins ögon som om han trodde att jag skulle ställa den jobbiga "får jag ditt telefonnummer"-frågan, så jag skyndade mig:
"Är du släkt med Maurit Paulsson?"
Robin, lättad men inte svarslös, svarade vänligt men bestämt att hon stavar sitt namn Paulsen, och han Paulsson, och som för att försäkra sig om att budskapet gick in tog han upp ett kuvert och visade mig hur det stavades.

Som sagt, efter det hade lågan slocknat men en annan passion väckts, och den lever än. Dock kunde jag inte låta bli att fråga en tredje gång när jag läste om en känd tränare i Lund med efternamnet Paulsson. Så jag skrev i Robins gästbok och frågade om de var släkt, men så var inte fallet.

Därefter lade jag ner min släktforskning och tog själv steget upp på scenen. Vid mitt andra gig någonsin dök just Robin upp och precis innan jag skulle på scen frågade han mig backstage om jag verkligen var ny inom standupvärlden, för han kände igen mig från någonstans. När han undrade om vi hade träffats, svarade jag nästan lika intelligent som min första raggningsreplik:
"Ja, tyvärr."
Genast undrade han ju varför jag sagt tyvärr och om han hade gjort bort sig på något sätt.
"Nä, inte du men jag..." svarade jag lite för ärligt och sedan fick jag påminna honom om var vi hade träffats. "Det är jag som frågat dig om alla du är släkt med..."
Egentligen är det konstigt att jag överhuvudtaget kom upp på scenen den kvällen efter det. Däremot är det mindre konstigt att jag fortfarande är singel.

Slutsats: Till alla er som gör pinsamma raggningsförsök ibland: sluta inte! Det kan sluta riktigt bra även om raggningen inte gör det. Och så blir den här världen ett lite roligare ställe!