Att träffas idag är inte lätt,
det räcker ej långt med charm.
Man måste skärma av sig vid internet
med risk för symptom som musarm.
Vissa saker var faktiskt bättre förr,
såsom kärlek vid första ögonblicket.
Numera sitter alla bakom egen dörr
och satsar på kärlek vid första klicket.
Om man anser personkemi viktigt
och vill slippa online-formulär;
hur träffar man någon på riktigt
när man inte tror på att klicka sig kär?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tjaa.. Internät är inte tokigt alls. (Erkänner, tänkte rimma till en början, men nu skiter jag i det.)
SvaraRaderaJag träffade min sambo för första gången på jobbet, för 7 år sen. Då hade jag sambo.. han bytte jobb, tänkte inte mer på det tills för ett år sen då han hittade mig på nätet. Det var helt fantastiskt. Jag blev kär, över nätet. Samtalen var långa och många över telefon. När vi bara efter någon vecka bestämde oss för att träffas, trots de 45 mil som skilde oss åt, var det magi! Att få krama honom, känna hans lukt, smeka hans nacke, det var naken kärlek! Sedan dess har ingen kunnat skilja oss åt. Internet är jäkligt coolt.
Tusan vad jag svamlar. Är gräsänka ikväll och har alldeles för tråkigt.
Trevlig kväll!
Kära anonyma gräsänka,
SvaraRaderastort tack för att du delade med dig av er lyckliga historia.
Jag håller med om att internet är ett utmärkt sätt att hitta och hålla kontakten med vänner och bekanta SOM MAN REDAN TRÄFFAT i verkligheten. Då vet man ju lite om vem som sitter "på andra sidan".
Men jag är fortfarande mycket tveksam till om det är ett bra sätt att lära känna helt nya människor som kan utgöra sig för att vara någon helt annan eller som kan ha helt andra intentioner än de utgör sig för.
Men jag gillar din historia och om inga män med nuvarande sambos på min arbetsplats byter jobb inom den närmaste tiden, kanske jag får överväga att göra det själv och helt enkelt hoppas att någon av dem kontaktar mig om sex år. =)