Inlåst med en rögad ål i halvtid

U21EM-matchen mellan Sverige & Serbien igår var den bästa match jag sett på Swedbank stadion någonsin, och då har jag bara missat MFF-GAIS som jag betvivlar kan mäta sig med denna. Den hade allt! Förutom de självklara glädjeämnena som svensk seger och svensk sommar så ingick även följande: generösa serber som slängde in toarulle efter toarulle på plan (Sveriges målis hade nog kunnat få med sig hem en halv årsförbrukning om han velat), vackert klingande och skånskdominerade ramsor från läktaren såsom "ud me packet" (som jag dock personligen tyckte användes vid lite fel tillfälle när en svensk spelare låg skadad och båren var på väg in. Kanske att man skulle kört en engelsk variant "out with the pack" istället, så att inte den stackars svensken skulle kunna tro att det var han som var "packet") och så den serbiska utvisningen som gjorde att två serbiska spelare fick göra mig och mina volontärskollegor på pressläktaren sällskap en bit in i andra halvlek. Inte för att vi pratade med dem, men det var lite som att vi satt på den serbiska bänken ett tag. Det var ingen bra stämning på den serbiska bänken, kan jag meddela.

Ni kan läsa spaltmeter om matchen och dess inramning i alla dagens tidningar så jag tänkte istället berätta om något som hände bara mig. Och en viss rögad ål. Först och främst vill jag poängtera att det hände inget. Jag vill bara ha det skrivet så att ni inte har för stora förväntningar när ni läser vidare.

Första halvlek satt jag bredvid ingen mindre än MFFs egen rögade ål Agon Mehmeti, som var vänlig nog att ge mig ett litet matchreferat av den träningsmatch mot Elfsborg som MFF spelat tidigare under dagen. Efter att ha avjutit detta referat och den första fantastiska halvleken av EM-matchen, smet jag ut några minuter innan pausen för att hinna ta mig bort till pressläktaren där jag skulle hjälpa till resten av matchen, och när jag halvsprungit en bit i gången bakom läktaren kände jag plötsligt hur någon hade tagit rygg på mig. Det var ingen mindre än den rögade ålen och jag gissade att han ville gå på herrarnas innan halva arenan skulle dit för att slippa skriva autografer samtidigt som han uträttade sina eventuella behov. När jag vek av ut genom första bästa öppna utgång så gjorde han dock misstaget att följa efter mig. Ett misstag som ingen som känner mig och mitt lokalsinne hade gjort. Trapprusningen som följde påminde närmast om en tävling. Jag vann med drygt två trappsteg och var först nere. Men bara för att upptäcka att det var en återvändsgränd med två stängda grindar. Det var minst sagt lite pinsamt så på väg upp igen försökte jag förklara att jag bara velat testa hans kondis nu efter träningsuppehållet och för att inte knäcka ynglingen helt lät jag det bli dött lopp på racet upp igen. Väl uppe möttes vi av en ännu större överraskning än vi gjort där nere; nämligen tre låsta dörrar. Antagligen hade någon upptäckt och insett att de dörrarna inte skulle vara öppna och låst dem efter att vi gått in. Medan vi hämtade andan och dunkade för våra liv på dörren frågade jag om han verkligen också skulle gå i pausen? Jag skulle ju bara byta läktare. När jag fick höra att han skulle agera prisutdelare på planen i pausen insåg jag att det var mer än mitt jobb på pressläktaren som stod på spel om vi inte blev utsläppta illa kvickt. Med tanke på de skämt jag hade dragit bara någon timme tidigare hade det inte sett bra ut om jag hittats inlåst med Agon som inte dykt upp till prisutdelningen. Som tur var blev vi dock utsläppta efter någon minut och på rätt väg ner erbjöd jag Agon att få låna min stora himmelsblå hatt att ha på sig på prisutdelningen som kompensation för det jag hade utsatt honom för. Det är minsann inte vem som helst som får låna den hatten. Och inte vem som helst som vill det heller, så han tackade vänligt nej. Och han hann dit.