Hallå bloggen!
Det var ett tag sen.
Livet kom emellan.
Från småbarnsmamma, till trebarnsmamma och nu funkismamma.
Det var dags för en ny dikt, den här är inspirerad av Sonja Åkessons Vara Vit Mans slav.
Vara vår tids mor
Vara vår tids mor
är att vakna 05:13
och tänka: underbart, jag fick sovmorgon.
Att få en fot i huvudet
som en pushnotis att det är dags för välling.
Vara vår tids mor
är att leta vällingflaskor
som om du söker försvunna skatter
i en grotta som egentligen bara är ett vardagsrum.
Vara vår tids mor
är att göra kaffe
som du sedan glömmer bort
tills det är kallare än relationen
mellan dig och din tonårsdotter.
Vara vår tids mor
är att laga mat som inte äts,
svara på mejl mitt i ett bråk om strumpor,
leta, hitta, förlägga, åter finna
och ändå inte känna att du räcker till.
Var är den? Kan du fixa?
Varför har du inte gjort det än?
Frågorna tar aldrig slut.
Pappan frågas sällan, men frågan är då alltid densamma:
Var är mamma?
Vara vår tids mor
är att tömma torktumlaren
som piper som om den har känslor
och tänka: Skönt att inte alla maskiner är lika needy.
Vara vår tids mor
är att bara synas
när arbetet inte är gjort:
ovattnade blommor som vissnat,
högar av tvätt som välter,
tvål som tagit slut i pumpen
och damm som dansar i luften
som om det firar dina misslyckanden.
Vara vår tids mor
är när svärmor frågar
om du, inte ni,
kanske behöver städhjälp
och du försöker höra omtanke
istället för kritik.
Leendet är artigt, svaret är kort:
Nej. Men han.
Vara vår tids mor
är att klä ditt barn
i exakt rätt ordning,
som om världen annars exploderar,
och låtsas som att du absolut
har full koll på vilken ordning det är idag.
Vara vår tids mor
är att öppna telefonen
och se tre missade samtal från skolan,
två mejl från BUP och en kallelse från habiliteringen.
Ibland informeras även mannen:
Vi har försökt nå din fru.
Vara vår tids mor
är att hunden hittar en påse chips
och tonårsdottern hittar, som alltid, en anledning att skylla på dig
och du tänker:
Teflonpanna. Jag är en teflonpanna. Ingenting fastnar,
utom kanske lite skuld.
Vara vår tids mor
är att ljuga om att gympabyxorna
självklart är nytvättade
trots att du hittade dem
i arkeologiskt skick längst ner i tvätthögen.
Vara vår tids mor
är att packa och preppa
väskor, skor, jackor, snacks,
medicin och extra allt
och undra hur du också blev logistikchef
för ett företag du inte minns att du startade.
Vara vår tids mor
är att stänga dörren bakom barnen
och känna hur tystnaden
kommer in som en sorts gratis terapi.
Vara vår tids mor
är att hunden tittar på dig
som om han har haft det tufft
och du genast släpper allt för att greppa kopplet.
Vara vår tids mor
är att gå ut i kylan
och inse
att du fortfarande kan gå utan att skynda,
utan att bära,
utan att leta efter en flaska som har rymt hemifrån.
Vår tids mor landar i slutet av var dag:
Mamman är här, men var är jag?
Ibland anar du svaret
i ett skratt, en tyst minut,
i hallen när du står still
och inte ens mobilen vibrerar
eller piper efter dig.
En liten motkraft,
som en notis från livet själv:
Du finns också, tydligen.
Kämpa. Chilla. Känna.
Kärlek.
Vara vår tids mor.
