Vara vår tids mor

Hallå bloggen!

Det var ett tag sen. 

Livet kom emellan.

Från småbarnsmamma, till trebarnsmamma och nu funkismamma.

Det var dags för en ny dikt, den här är inspirerad av Sonja Åkessons Vara Vit Mans slav.

Vara vår tids mor

Vara vår tids mor

är att vakna 05:13

och tänka: underbart, jag fick sovmorgon.

Att få en fot i huvudet

som en pushnotis att det är dags för välling.

Vara vår tids mor

är att leta vällingflaskor

som om du söker försvunna skatter

i en grotta som egentligen bara är ett vardagsrum.

Vara vår tids mor

är att göra kaffe

som du sedan glömmer bort

tills det är kallare än relationen

mellan dig och din tonårsdotter.

Vara vår tids mor

är att laga mat som inte äts,

svara på mejl mitt i ett bråk om strumpor,

leta, hitta, förlägga, åter finna

och ändå inte känna att du räcker till.

Var är den? Kan du fixa?

Varför har du inte gjort det än?

Frågorna tar aldrig slut.

Pappan frågas sällan, men frågan är då alltid densamma:

Var är mamma?

Vara vår tids mor

är att tömma torktumlaren

som piper som om den har känslor

och tänka: Skönt att inte alla maskiner är lika needy.

Vara vår tids mor

är att bara synas

när arbetet inte är gjort:

ovattnade blommor som vissnat,

högar av tvätt som välter,

tvål som tagit slut i pumpen

och damm som dansar i luften

som om det firar dina misslyckanden.

Vara vår tids mor

är när svärmor frågar

om du, inte ni,

kanske behöver städhjälp

och du försöker höra omtanke

istället för kritik.

Leendet är artigt, svaret är kort:

Nej. Men han.

Vara vår tids mor

är att klä ditt barn

i exakt rätt ordning,

som om världen annars exploderar,

och låtsas som att du absolut

har full koll på vilken ordning det är idag.

Vara vår tids mor

är att öppna telefonen

och se tre missade samtal från skolan,

två mejl från BUP och en kallelse från habiliteringen.

Ibland informeras även mannen:

Vi har försökt nå din fru.

Vara vår tids mor

är att hunden hittar en påse chips

och tonårsdottern hittar, som alltid, en anledning att skylla på dig

och du tänker:

Teflonpanna. Jag är en teflonpanna. Ingenting fastnar,

utom kanske lite skuld.

Vara vår tids mor

är att ljuga om att gympabyxorna

självklart är nytvättade

trots att du hittade dem

i arkeologiskt skick längst ner i tvätthögen.

Vara vår tids mor

är att packa och preppa

väskor, skor, jackor, snacks,

medicin och extra allt

och undra hur du också blev logistikchef

för ett företag du inte minns att du startade.

Vara vår tids mor

är att stänga dörren bakom barnen

och känna hur tystnaden

kommer in som en sorts gratis terapi.

Vara vår tids mor

är att hunden tittar på dig

som om han har haft det tufft

och du genast släpper allt för att greppa kopplet.

Vara vår tids mor

är att gå ut i kylan

och inse

att du fortfarande kan gå utan att skynda,

utan att bära,

utan att leta efter en flaska som har rymt hemifrån.

Vår tids mor landar i slutet av var dag:

Mamman är här, men var är jag?

Ibland anar du svaret

i ett skratt, en tyst minut,

i hallen när du står still

och inte ens mobilen vibrerar

eller piper efter dig.

En liten motkraft,

som en notis från livet själv:

Du finns också, tydligen.

Kämpa. Chilla. Känna.

Kärlek.

Vara vår tids mor.