tisdag 31 mars 2009

Född brunett

Läser en artikel om att blondiner färgar håret mörkt i dessa tider av lågkonjunktur, för att uppfattas lika intelligenta som brunetter, bli tagna mer på allvar och inte förlora sina jobb.

Jaha, så nu ska inte vi brunetter få ha jobben i fred ens? Räcker det inte med att ni blondiner får alla telefonnummer, gratisdrinkar och all uppmärksamhet på krogen? Jag tror jag talar för alla brunetter när jag frågar er om ni verkligen måste ge er på det enda som blev över till oss; jobben och karriärerna?

Frågor som osökt söker sig till mig är: Hur kommer det påverka min egen situation? Kommer folk börja ifrågasätta om jag är en äkta brunett? Slut är antagligen tiderna då jag kunde förlita mig på mitt mörka hårsvall för att folk skulle ta mig seriöst, nu måste jag antagligen börja anstränga mig. Tänk om det inte räcker? Hur ska jag överleva? Den här lågkonjunkturen blev plötsligt mycket mörkare, och till skillnad från om man varit blondin inte hårfärgsmässigt...

Jag vet inte om det ger något för just nu känns allt hopplöst, men jag väljer ändå att här publicera en bild som bevisar att jag varit brunett sedan unga år. Det är jag längst till vänster och mina kusiner till höger. Det som jag och hela släkten frågar sig nu är om Katarina (i mitten) kommer att färga håret för att få behålla sitt jobb? Eller kanske ta mitt?



måndag 30 mars 2009

Min motivering

till varför just jag ska vinna en resa till Milano för att kolla på Inter.

"Jag är nog Sveriges största Zlatanist,
och som singeltjej är det mer än lite trist
att ingen jag träffat vill döpa vår första son efter Z,
så en liten tröst vore att få åka och se honom näta."

Snyft...

Kan de nåt annat än välja mig?

Måndag morgon med MFF

Dimman låg tät över Malmö denna måndagsmorgon, men lättade allteftersom jag promenerade runt Pildammsparken och avnjöt inledningen på min lediga dag. Tog en spontan avstickare runt Stadionområdet och fantiserade om hur det kommer att bli på Swedbank stadion om några veckor.

Läste i Sydsvenskans chat med lagkapten Daniel Andersson förra veckan att Sankan sett bra ut på träningen. Det förvånar mig inte, men jag tycker det var lite konstigt att han uttryckte sig så. Sankan ser väl alltid bra ut?

Lite besviken över att inte ha sett laget på någon av de träningsplaner jag råkade passera vände jag hem och just som bästa låten drar igång på mp3-spelaren, kommer spelarna ut från isstadion och går åt samma håll som jag. Det kändes som om jag promenerade med MFF. Säkert 5-6 meter. Det var som i en musikvideo.

Nu såg jag i och för sig inte dem träna, men jag konstaterade i alla fall att flera av dem såg bra ut på träningen.

Kan en vecka börja bättre än såhär? Inte om man heter Anna Swane.

söndag 29 mars 2009

Skillnad på kött & kött

Igår befann sig jag och min minst lika smsberoende singelväninna A på vårt stammishak Steakhouse. Efter att ha scannat av uteserveringen och konstaterat att den snyggaste manlige gästen tyvärr inte var där med mamma, pappa & syster, fokuserade vi på det kött som menyn erbjöd istället.

A erkände att hon i brist på kunskap brukar välja kött efter tillbehören så vi bad vår unge favoritservitör förklara de olika köttbitarnas kvalitet. "Pepparsteken är bäst" förkunnade han övertygande och kanske för att det var ett av de dyraste alternativen. A som inte gillar just tillbehöret peppar lät sig ändå övertalas. Glad att för en gångs skull vara så säker på vad jag ville ha sköt jag in: "Jag vill ha lammkött", vilket servitören fann väldigt underhållande. Tydligen är det inte bara skillnad på kött och kött utan även på lamm och lamm, och i menyn stod det lammytterfilé. Vad han inte visste var att jag medvetet sagt lammkött för att det skulle kunna misstolkas. Tyvärr tolkades det inte fel, så jag fick nöja mig med ytterfilén. A var varken nöjd med köttet eller tillbehöret så det blev inga fler rekommendationer. Desto fler sms...

lördag 28 mars 2009

Bröllopsdags!

Jag fastnade för en lite för fin klänning nyligen. Inte för fin i som för dyr, men för fin för att kunna ha den närsomhelst. Dessutom knallrosa, så man kan inte heller ha den hur ofta som helst. Alltså, en klänning som är bra att ha när rätt tillfälle kommer men som känns onödig att köpa när inget sånt tillfälle finns i kalendern. Men när ett sånt tillfälle väl kommer och man ska ut och panikköpa en klänning så hittar man aldrig en sån här. Så jag köpte den.

Dagen efter fick jag en inbjudan till ett bröllop. Tyvärr inte mitt eget. Det hade kanske varit lite oväntat med tanke på att jag inte träffar någon. Det är min väninna K som är den lyckliga. Jag är också lycklig, för nu vet jag när jag ska ha klänningen och bestyren med att hitta matchande skor och nagellack har börjat.

På hemsidan tillhörande bröllopet signerade jag snabbt gästboken och ställde en för mig relevant fråga: "Kommer det några singelkillar?" Kom sedan på att det är nästan ett halvår kvar och konstaterade att det är rätt pessimistiskt att utgå från att jag fortfarande är singel då. K har dock redan hunnit svara att det kommer minst 3, kanske 4 singelkillar. Inte heller hon har alltså reagerat över att jag förutsätter att jag är singel då, och det samma om de där singelkillarna. Så vida de inte är killar som är i dåliga förhållanden och K räknar med att de är singel till augusti..? Tänk om det är så att vissa av oss i singelträsket har fastnat där?

Det sägs att man måste kyssa en himla massa grodor innan man hittar sin prins. Hur många är egentligen "en himla massa"? Jag skulle vilja veta ungefär hur många jag har kvar...

måndag 23 mars 2009

Dagens fundering

Är ett felsteg ibland nödvändigt för att få en på rätt väg?

onsdag 18 mars 2009

Slipshuliganer & schackboxning

Slipshuliganer och schackboxning är två fenomen som roat mig i tidningarna de senaste dagarna. Inte för att huliganer är kul, men iklädda slips får dessa HV-supportrar på sittplats mig att fundera. Är de frustrerade kontorsnissar som vill visa att de också har en tuff sida? Eller är de vanliga huliganer som klätt upp sig för att ge sken av en mer proper sida än vi är vana vid?

På samma sätt får schackboxning, där man precis som det låter varvar schack med boxning, mig att undra. Domineras sporten av vältränade boxare som är trötta på att bli tagna för idioter och som genom schackdragen vill bevisa sin intelligens? Eller är majoriteten av utövarna schackspelare som tröttnat på töntstämpeln och som vill visa att de kan slåss med annat än bönder och damer?

Själv är jag något så motsägelsefullt som en standupekonom och självklart funderar jag över om det är den tråkiga civilekonomen i mig som har behov av standupen för att verka lite roligare eller om det är clownen i mig som genom ekonomrollen vill framstå mer seriös? Jag vet inte. Oavsett vilket är det kul med kontraster och människor som aldrig slutar att förvåna. Bli inte förvånade om jag dyker upp som slipshuligan på Swedbank stadion om några veckor.

måndag 16 mars 2009

Tron på tecken

Jag tror på tecken. Tecken som på något vis visar vägen. Till exempel, gröna trafikljus hela vägen till jobb, innebär att det kommer bli en riktigt bra dag. Brist på parkeringsplats utanför en tillställning jag inte är helt säker på att jag borde gå till, betyder att jag inte borde gå dit. Ett erbjudande från en kompis om en singelkryssning i Stockholm i samband med ett annat ärende i huvudstaden, är ett tydligt tecken på att jag ska åka med.

Om man tror att allt har en mening, så dyker den upp förr eller senare. Den som söker finner. Den som frågar får svar. Vad man finner beror på vad man söker och det svar man får beror på frågan man ställer.

Man kan tycka att det är ansvarslöst att känna tilltro till tecken istället för att fatta helt rationella beslut. På sätt och vis styr jag dock själv min väg, trots att jag känner tilltron till tecknen, eftersom jag själv väljer vilka tecken jag tolkar och jag gör min egen tolkning av dessa tecken. Om jag hade valt en annan väg hade jag antagligen mött några rödljus. Om jag hade gått till tillställningen istället för att ta bilen hade jag inte behövt leta efter parkeringsplats och jag hade aldrig ifrågasatt om jag "borde" gå dit. Och hade jag inte velat åka på kryssningen hade jag kunnat hitta ett tecken på att jag skulle stanna hemma i Malmö just den helgen.

Jag var på casinot med min farsa och brorsa ikväll. Ett klockrent nöje för en teckentolkande singeltjej. En win-win situation. Har jag "otur i spel" tröstar jag mig med att jag äntligen kommer ha "tur i kärlek". Statistiken jag byggt upp under några år borde fått mig att tolka om just detta tecken, men icke. Obotlig optimist, javisst! En god vän sa till mig tidigare idag; jag hoppas du vinner ikväll! Eftersom det är samma vän som jag bokat in singelkryssningen med, trodde jag han menade för att han inte ska vara den ende singeln av oss när vi lämnar fastlandet om en månad. Men han menade tvärtom att om jag vann, visste han ju att jag skulle tolka det som att jag kommer ha otur i kärlek ett tag. Och då menade han att jag skulle fokusera mindre på det, och ana det som minst, och alltså äka chanserna att träffa någon. Så kan man ju också resonera.

Nu vann jag tyvärr inget ikväll.

På hemvägen ringde morsan som skulle visa nåt på videon för sina väninnor, och farsan fick förklara både vilken fjärrkontroll hon skulle använda och hur hon skulle göra. Vill jag bli beroende av en man?

Allt har en mening. Den här bloggen har flera. Välkommen till mitt Swanemärkta svammel.